Utkast: Juni 17, 2012
För ett år sedan var jag var jag en mycket osäker tjej.
En tjej som åt alldeles för mycket, och inte visste vem jag var eller vilka som fanns där.
Enligt mig själv då i vilket fall.

Det började med att jag dagligen satt och kollade på tjejer på stan.
Kollade inspirationsbilder och kände mig allmänt kasst.
Varför såg inte jag ut så? Varför har inte jag så platt mage? Varför kan inte jag bära upp kläder så och känna mig fin?
Jag bestämde mig för att göra en stor förändring, jag bestämde mig för att bli tunn.
Jag slutade äta godis på vardagarna, och begränsade det till helgerna.
Fre-lördag-sön. På vardagarna när jag var sugen och behövde stilla mitt sötsug försökte jag lindra med mörk choklad och frukt.
Vilket i och för sig var riktigt bra, att gå från ohälsosam till hälsosam.
I långsam takt tog jag bort pasta, potatis och mjöl. Bytte ut det till fullkornsalternativ och att jag tänkte på vad jag åt började bli en del av vardagen.
Efter ett tag började många påpeka att jag blivit smal, att jag jag redan innan var smal men nu blivit riktigt smal. I stoltheten jag befann mig i tyckte jag inte samma sak som omgivningen utan blev riktigt glad när någon påpekade att jag var smal.
Att få höra något man strävat efter i månader kunde inte annat än få mig mer fokuserad.
Att gå ner mer än 6 kg på en månad var kul. Jag ville mer och mer, jag började sätta mer mål.
Dagarna gick och studentveckan tog sin början, det var till en början kul.
Men kom på mig själv med att vara deprimerad.
Jag ville inte dricka alkohol, ville inte festa. Allt jag kunde tänka på var vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig.
Hur bakis jag än var, tvingade jag mig själv att röra på mig minst en timme om dagen.
Kände mig totalt misslyckad om jag så ens skulle ta en tugga av en potatis, en bit godis.
Vad jag inte förstod var att man måste kunna unna sig.
Det gick en period och vänner och familjen började märka saker.
Saker som inte var normalt för att vara mig.
Trodde att det var hälsosamt att leva på frukt och rågmackor.
Jag kan med handen i ärligheten säga att jag inte åt mat.
Jag låtsades, jag var så inställd på att om man åt mat växte magsäcken som i sin tur gjorde att man blev tjock.
Det var då ångesten tog fart och vågen stod på 45 kg.
45 kg, att gå från 57 till 45 kg under två månader och att ha ett bmi på 17 är inte normalt inser jag nu.
Det är fortförande jobbigt att unna sig på helger men jag försöker verkligen.
Det är ledsamt att ha ångest över allt man stoppar i sig.
Jag ställer mig nästan varje dag efter jag ätit och kollar på min mage för att se hur den växt efter en måltid.
En vän brast ut i gråt för att hon var så orolig för mig.
Några vänner höll om mig när vi sågs och tittade mig djupt in i ögonen och sa att de ville att jag skulle sluta.
Ett par personer som jag trodde ville mitt bästa, sa till mig att börja äta för att de var avundsjuka för att jag gått ner så pass mycket i vikt.
Jag tycker det är helt brutalt, att man kan vara avundssjuk och snacka så mycket skit istället för att vilja mitt bästa.
Hur kan man vara avundssjuk när man ser en person tyna bort?
Se hur dåligt en person mår?
Se hur en person till varje pris undvek att vara med dom för att hon var så sjukligt besatt av att vara sund?
Att vara hemma hos människor att äta tycker jag är jätte jobbigt nu som då.
Jag kan inte kontrollera vad jag stoppar i mig, och tycker det är jobbigt.
För att ångesten som kommer efter får mig att svettas med tårar och blod tills den försvinner.
Det är nu när jag ser bilder och pratar om det jag förstår hur dåligt jag mått.
Nu påstår jag inte att jag är smal, det är jag inte.
Men att ha ont varje gång man sitter, eller ligger ner pågrund av att benknotor sticker ut ur ryggen är inte normalt.
Jag kan erkänna att jag fortförande blir glad när någon påpekat att jag blivit ohälsosamt smal.
Jag blir glad när någon påpekar det, FAST JAG INTE BORDE.
Känner mig så smutsig och äcklig när jag ätit för mycket, eller ohälsosamt.
Om jag inte haft fobi för att stoppa fingrarna i halsen hade jag gjort det för länge sedan.
Patetiskt? eller hur?
Ändå ångrar jag inte att jag gick ner i vikt, det är en erfarenhet att få uppleva de här känslorna.
Varningstecken man kan upptäcka hos andra och motverka.

det här är från februari, skulle se hur mycket jag hade förändrats och skulle förändras.
Förra sommaren var det dubbelt så illa. Här hade jag ändå gått upp i vikt.
Och fortsätter att gå upp i vikt, ligger just nu på 50 kg.
Och har fått mer "skinn"


Effekter av viktnedgången
*kan inte äta utan att må dåligt
*ont att ligga ner
*huvudvärk
*ångest
*besatthet och kontroll av matintag och rörelse
Det är på bättringsvägen, jag försöker att unna mig.
Försöker att hålla det på en bra nivå, men det är faktiskt svårt.
Orkar inte skriva klart det här.
Halvfärdigt som kommer bli klart vartefter
men nu vet ni lite
Jag vet inte om du vill ha respons på detta eller inte, men du får det i alla fall!
Det är så jävla lätt hänt att trilla dit på sådant här. Och du vet ju också, rent teoretiskt, när det går från sunt till dumt men ätstörningar är en sjukdom. Det innebär, i det här fallet, att ens mentala självbild inte överrensstämmer med verkligheten.
Jag tycker att du är jätteduktig som inser detta och tar tag i det. Det kan inte vara lätt, det förstår jag. Enligt mina erfarenheter, kan inte referera till någon vetenskaplig artikel, så är det väldigt vanligt att det ligger mer bakom en ätstörning än att man vill se snygg ut. Det kan vara att vill ha manisk kontroll över en specifik sak för att man känner att man inte har det i övriga livet. När allt annat, eller bara något, gungar så har man i alla fall sin egna bubbla där man kan styra och få allt som man vill.
En annan variant är ju faktiskt det självhat jag tror alla tonåringar (hatar att klumpa ihop den gruppen, låter väldigt banalt) känner av någon gång. Man är arg, frustrerad och/eller nedstämd och vänder det då mot sig själv.
Det var bara egna tankar, men du är ju så klok och vis (lite som en gammal tant faktiskt) så du kan ju dra dina egna slutsater, behöver ju inte jag komma här som ett allvetande miffo.
Det tar sin tid att ta sig ur, men du kommer ur Maria! Nu blir det vansinnigt okonventionellt, mne ett sätt är ju faktiskt att festa :) Du behöver släppa loss, och släppa kontrollen plus att när man är bakfull är den medicinskt bevisat (nästan, hehe) att man behöver den onyttigaste maten man kan hitta :) Äsch, jag är halvallvarlig, men ha i alla fall så mycket roligt du bara kan! Ge inte dig själv för mycket tid att tänka. Och att äta sunt och röra på sig är ju inte fel, men lagom.
Och du får alltid, alltid, alltid komma/sms:a/ringa/jojka till oss när du vill! Kom alltid ihåg det! Mitt i natten går utmärkt! Många utropstecken nu!
Skitmånga kramar Maria
Jag är så stolt över dig att du försöker, du är en helt underbar människa. Jag håller med med Maria i ovanstående inlägg, du behöver släppa loss lite, du och jag kan gå ut och bara dansa och ha extremt roligt!
Du vet att jag alltid finns för dig, vilken tid på dygnet som helst. Du får sova hos mig hur ofta du vill, jag ställer upp för dig. Du är bäst, en oroligt stark människa. Jag älskar dig, och det vet du. Alltid <3