,,,
Utkast: Juni 17, 2012
Sitter här, och har tänkt ta tag i något jag funderat på länge.
För ett år sedan var jag var jag en mycket osäker tjej.
En tjej som åt alldeles för mycket, och inte visste vem jag var eller vilka som fanns där.
Enligt mig själv då i vilket fall.
Det började med att jag dagligen satt och kollade på tjejer på stan.
Kollade inspirationsbilder och kände mig allmänt kasst.
Varför såg inte jag ut så? Varför har inte jag så platt mage? Varför kan inte jag bära upp kläder så och känna mig fin?
Jag bestämde mig för att göra en stor förändring, jag bestämde mig för att bli tunn.
Jag slutade äta godis på vardagarna, och begränsade det till helgerna.
Fre-lördag-sön. På vardagarna när jag var sugen och behövde stilla mitt sötsug försökte jag lindra med mörk choklad och frukt.
Vilket i och för sig var riktigt bra, att gå från ohälsosam till hälsosam.
I långsam takt tog jag bort pasta, potatis och mjöl. Bytte ut det till fullkornsalternativ och att jag tänkte på vad jag åt började bli en del av vardagen.
Efter ett tag började många påpeka att jag blivit smal, att jag jag redan innan var smal men nu blivit riktigt smal. I stoltheten jag befann mig i tyckte jag inte samma sak som omgivningen utan blev riktigt glad när någon påpekade att jag var smal.
Att få höra något man strävat efter i månader kunde inte annat än få mig mer fokuserad.
Att gå ner mer än 6 kg på en månad var kul. Jag ville mer och mer, jag började sätta mer mål.
Dagarna gick och studentveckan tog sin början, det var till en början kul.
Men kom på mig själv med att vara deprimerad.
Jag ville inte dricka alkohol, ville inte festa. Allt jag kunde tänka på var vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig.
Hur bakis jag än var, tvingade jag mig själv att röra på mig minst en timme om dagen.
Kände mig totalt misslyckad om jag så ens skulle ta en tugga av en potatis, en bit godis.
Vad jag inte förstod var att man måste kunna unna sig.
Det gick en period och vänner och familjen började märka saker.
Saker som inte var normalt för att vara mig.
Trodde att det var hälsosamt att leva på frukt och rågmackor.
Jag kan med handen i ärligheten säga att jag inte åt mat.
Jag låtsades, jag var så inställd på att om man åt mat växte magsäcken som i sin tur gjorde att man blev tjock.
Det var då ångesten tog fart och vågen stod på 45 kg.
45 kg, att gå från 57 till 45 kg under två månader och att ha ett bmi på 17 är inte normalt inser jag nu.
Det är fortförande jobbigt att unna sig på helger men jag försöker verkligen.
Det är ledsamt att ha ångest över allt man stoppar i sig.
Jag ställer mig nästan varje dag efter jag ätit och kollar på min mage för att se hur den växt efter en måltid.
En vän brast ut i gråt för att hon var så orolig för mig.
Några vänner höll om mig när vi sågs och tittade mig djupt in i ögonen och sa att de ville att jag skulle sluta.
Ett par personer som jag trodde ville mitt bästa, sa till mig att börja äta för att de var avundsjuka för att jag gått ner så pass mycket i vikt.
Jag tycker det är helt brutalt, att man kan vara avundssjuk och snacka så mycket skit istället för att vilja mitt bästa.
Hur kan man vara avundssjuk när man ser en person tyna bort?
Se hur dåligt en person mår?
Se hur en person till varje pris undvek att vara med dom för att hon var så sjukligt besatt av att vara sund?
Att vara hemma hos människor att äta tycker jag är jätte jobbigt nu som då.
Jag kan inte kontrollera vad jag stoppar i mig, och tycker det är jobbigt.
För att ångesten som kommer efter får mig att svettas med tårar och blod tills den försvinner.
Det är nu när jag ser bilder och pratar om det jag förstår hur dåligt jag mått.
Nu påstår jag inte att jag är smal, det är jag inte.
Men att ha ont varje gång man sitter, eller ligger ner pågrund av att benknotor sticker ut ur ryggen är inte normalt.
Jag kan erkänna att jag fortförande blir glad när någon påpekat att jag blivit ohälsosamt smal.
Jag blir glad när någon påpekar det, FAST JAG INTE BORDE.
Känner mig så smutsig och äcklig när jag ätit för mycket, eller ohälsosamt.
Om jag inte haft fobi för att stoppa fingrarna i halsen hade jag gjort det för länge sedan.
Patetiskt? eller hur?
Ändå ångrar jag inte att jag gick ner i vikt, det är en erfarenhet att få uppleva de här känslorna.
Varningstecken man kan upptäcka hos andra och motverka.
det här är från februari, skulle se hur mycket jag hade förändrats och skulle förändras.
Förra sommaren var det dubbelt så illa. Här hade jag ändå gått upp i vikt.
Och fortsätter att gå upp i vikt, ligger just nu på 50 kg.
Och har fått mer "skinn"
Effekter av viktnedgången
*kan inte äta utan att må dåligt
*ont att ligga ner
*huvudvärk
*ångest
*besatthet och kontroll av matintag och rörelse
Det är på bättringsvägen, jag försöker att unna mig.
Försöker att hålla det på en bra nivå, men det är faktiskt svårt.
Orkar inte skriva klart det här.
Halvfärdigt som kommer bli klart vartefter
men nu vet ni lite
För ett år sedan var jag var jag en mycket osäker tjej.
En tjej som åt alldeles för mycket, och inte visste vem jag var eller vilka som fanns där.
Enligt mig själv då i vilket fall.
Det började med att jag dagligen satt och kollade på tjejer på stan.
Kollade inspirationsbilder och kände mig allmänt kasst.
Varför såg inte jag ut så? Varför har inte jag så platt mage? Varför kan inte jag bära upp kläder så och känna mig fin?
Jag bestämde mig för att göra en stor förändring, jag bestämde mig för att bli tunn.
Jag slutade äta godis på vardagarna, och begränsade det till helgerna.
Fre-lördag-sön. På vardagarna när jag var sugen och behövde stilla mitt sötsug försökte jag lindra med mörk choklad och frukt.
Vilket i och för sig var riktigt bra, att gå från ohälsosam till hälsosam.
I långsam takt tog jag bort pasta, potatis och mjöl. Bytte ut det till fullkornsalternativ och att jag tänkte på vad jag åt började bli en del av vardagen.
Efter ett tag började många påpeka att jag blivit smal, att jag jag redan innan var smal men nu blivit riktigt smal. I stoltheten jag befann mig i tyckte jag inte samma sak som omgivningen utan blev riktigt glad när någon påpekade att jag var smal.
Att få höra något man strävat efter i månader kunde inte annat än få mig mer fokuserad.
Att gå ner mer än 6 kg på en månad var kul. Jag ville mer och mer, jag började sätta mer mål.
Dagarna gick och studentveckan tog sin början, det var till en början kul.
Men kom på mig själv med att vara deprimerad.
Jag ville inte dricka alkohol, ville inte festa. Allt jag kunde tänka på var vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig.
Hur bakis jag än var, tvingade jag mig själv att röra på mig minst en timme om dagen.
Kände mig totalt misslyckad om jag så ens skulle ta en tugga av en potatis, en bit godis.
Vad jag inte förstod var att man måste kunna unna sig.
Det gick en period och vänner och familjen började märka saker.
Saker som inte var normalt för att vara mig.
Trodde att det var hälsosamt att leva på frukt och rågmackor.
Jag kan med handen i ärligheten säga att jag inte åt mat.
Jag låtsades, jag var så inställd på att om man åt mat växte magsäcken som i sin tur gjorde att man blev tjock.
Det var då ångesten tog fart och vågen stod på 45 kg.
45 kg, att gå från 57 till 45 kg under två månader och att ha ett bmi på 17 är inte normalt inser jag nu.
Det är fortförande jobbigt att unna sig på helger men jag försöker verkligen.
Det är ledsamt att ha ångest över allt man stoppar i sig.
Jag ställer mig nästan varje dag efter jag ätit och kollar på min mage för att se hur den växt efter en måltid.
En vän brast ut i gråt för att hon var så orolig för mig.
Några vänner höll om mig när vi sågs och tittade mig djupt in i ögonen och sa att de ville att jag skulle sluta.
Ett par personer som jag trodde ville mitt bästa, sa till mig att börja äta för att de var avundsjuka för att jag gått ner så pass mycket i vikt.
Jag tycker det är helt brutalt, att man kan vara avundssjuk och snacka så mycket skit istället för att vilja mitt bästa.
Hur kan man vara avundssjuk när man ser en person tyna bort?
Se hur dåligt en person mår?
Se hur en person till varje pris undvek att vara med dom för att hon var så sjukligt besatt av att vara sund?
Att vara hemma hos människor att äta tycker jag är jätte jobbigt nu som då.
Jag kan inte kontrollera vad jag stoppar i mig, och tycker det är jobbigt.
För att ångesten som kommer efter får mig att svettas med tårar och blod tills den försvinner.
Det är nu när jag ser bilder och pratar om det jag förstår hur dåligt jag mått.
Nu påstår jag inte att jag är smal, det är jag inte.
Men att ha ont varje gång man sitter, eller ligger ner pågrund av att benknotor sticker ut ur ryggen är inte normalt.
Jag kan erkänna att jag fortförande blir glad när någon påpekat att jag blivit ohälsosamt smal.
Jag blir glad när någon påpekar det, FAST JAG INTE BORDE.
Känner mig så smutsig och äcklig när jag ätit för mycket, eller ohälsosamt.
Om jag inte haft fobi för att stoppa fingrarna i halsen hade jag gjort det för länge sedan.
Patetiskt? eller hur?
Ändå ångrar jag inte att jag gick ner i vikt, det är en erfarenhet att få uppleva de här känslorna.
Varningstecken man kan upptäcka hos andra och motverka.
det här är från februari, skulle se hur mycket jag hade förändrats och skulle förändras.
Förra sommaren var det dubbelt så illa. Här hade jag ändå gått upp i vikt.
Och fortsätter att gå upp i vikt, ligger just nu på 50 kg.
Och har fått mer "skinn"
Effekter av viktnedgången
*kan inte äta utan att må dåligt
*ont att ligga ner
*huvudvärk
*ångest
*besatthet och kontroll av matintag och rörelse
Det är på bättringsvägen, jag försöker att unna mig.
Försöker att hålla det på en bra nivå, men det är faktiskt svårt.
Orkar inte skriva klart det här.
Halvfärdigt som kommer bli klart vartefter
men nu vet ni lite
